Norrländska Korrespondenten – 24 augusti 1872, sida 3

Hwarjehanda. Dianatemplet i Ephesus bar nyligen blifwit anträffadt af engelsmannen mr Wood och dess utgräfning har påbörjats od) det med sådan ifwer, att redan fiera fars iwngsålafter af marmor hafwa afgått till England. Berätteljen om mr Woods operationer och den lydliga upprädtten bör räknas till en af arkeologicens största triumfer; ty denna upps tädt är ej att tillstrijwa en tilljällighet eller gissmng på måså, utan en enda mans eneigiska od) uthålliga miljetraft. Oe nom att undersöka den stora teatern i Cyhesus upptäckte mr Wood nemligen en högst märklig inffrift, som innehöll upp: lysningar om Dianatemplets yttree utseende oh som närmare betednade de wägar, å hwilka man på gudinnans födelsedag förde hennes silfwerskrin och klenoder från templet till teatern och tillbaka igen, hwilket sledde genom twå olika gator, af hwilka den ena kallades Magnesiagatan. Med denna nydel i handen fann mr Wood mart den ena af de inskriften nämnda gator. Den antika garuläggningen låg på ett djup af 12 fot i medeltal och genom att beständigi följa denna wäg hoppades mr Wood att till slut träffa på templets hez liga ringmur, den s. k. Peribolos, och Han blef heller ide swiken i denna förhoppning. J April månad 1869 stötte han werkkigen på ett hörn af denna mur, och en inmurad sten med en både på latin och grekiska affattad inffrift bes kräftade att detta war ringmuren, Piribolos, fom kejsar Auz gustus hade låtit iståndsäl:a med templets egna tillgångar. Det war nu tydligt, att sjelwa templet måste finnas på nå: got ställe innanför denna mur; men som det ide war möj: ligt att angifwa dess omkrets, emedan den på ringa afstånd från det uppdagade hörnet war jullständigt nedrifwen, måste man söka efter templet medelst omfattande brunnborrningar innanför ringmurens förmodade omkrets. Man arbetade här i många månader på sina ställen till mer än 22 sots djup, till man slutligen i April 1870 träffade på ett wackert, hwitt marmorgolf oh några kolossala stulpturfragmenter. Dessa lemningar blejwo anträffade på 18 fots djup, och tätt mid sidan af golfwet lågo marmorstycten i mängd, delwis angripna och förkalkade af eld. På detta ställe började man nu ifrigt arbeta oc) u wigda brunner i alla riktningar. Man stötte efter hand på betydliga arkitektonista fragmenter, som tydligen hade tillhört en byggnad af jonistt ursprung, widare på en stor trappanläggning och i Februari 1871 på ett pe larestaft, 6 fot oh 1 tum i diameter, fom ännu stod tvar på fin basis i fin ursprungliga ställning. Det blef nu nästan fäkert, att man fått reda på templets långa jydsida, och ansträngningarna för att påffynda utgräfningen fördubblades. På höften 1871 anträffade mr Wood nedersta delen af ett pelareskaft, fom mar ypperligt konserweradt och på hwillet war utförd en arupp af manliga och kvinliga figurer, dels sittande, dels stående. De stående figurerna woro 6 fot höga och hela massan wägde inemot 11 tons. Det war tydligt att detta pelareskaft ursprungligen hade tillhört en af de 36 pelare, som Plinius omtalar bland templets admiranda. Wid utgången af år 1871 hade man funnit twå dylika pes lareskaft, en pilaster med en utmärkt wacker grupp i huat relief, präktiga kapiteler, friser, dekorativa elementer, allt af den sinaste, hwita marmor, man anjåg det wara tid på att bortföra dessa första frukter af företaget. Skeppet Caledonia, tillhörande britista marinen, inlastade derför i Januari om kring 70 tons marmor i Smyrna och förde dem till Malta; blott en ringa del af den rifa laften har dod kommit till England, men återstoden wäntas med det snaraste. 3 år har mr Wood fortsatt utgräfsmingarna i stor skala genom att till en början bortföra det öfwersta jordlagret på en widsträdt yta och derigenom förbereda fig till den eentliga utgräfningen, iom ffall ega rum på höften. Denna årstid är nämligen särdeles lämplig för arbetarne, emedan det watten, som under wintermånaderna samlar fig i de lågt