Norrländska Korrespondenten – 24 augusti 1872, sida 2

Linet synes lemna knapt medelmåättig skörd. Höskörden bar i allmänbet utfallit under medelmåttan, men blifwit inbergad under särdeles gynsam mwäderlef. Andra kammaren, Riksdagarne 1870—1872. Ur denna brochyr göra wi i dag fortsättning med rifsdagsmännen från Jämtlands län: Hans Andersson i Bringåsen, hemmansegare. För Hammarrals, Liths och Offervdals tingslag. Har enrast ajort sig känd som motionär. Wille hos fina walmän göra fia påmind genom wädande af en motion wid sista riksdagen om anslag til järnwägsundersökningar i hemorten. Nils Larsson i Tullus, hemmansegare; f. d. talman i Bonteståndet; en af de så inom sitt stånd fom blifwit hugnade med ren kungliga nå: den i form af wasatrissan. Representant för Ragunda, Refsunds, Bruntflo och Rödöns tings lag. Or MN. L. börjode fin riksdagsmannabana som helt ung wid 1850 års riksdag. Ansågs vå, gent emot den stockkonservatism som herrskade i den tidens Bondestand, och hwilken war en följd af den då rårande okunnigheten, såsom mycket fris sinnad och) såsom lycklig talare, somt tillhörde det mera till namnet än i werkligheten liberala partiet inom detta stand, hwilket parti då stod i en slags förbindelse meden liberal fraktion inom Borgareståndet. Wid sådant förhållande war det naturligt att hr Nils Larsson städse skulle befinz na sig i minoriteten och blef icke heller af sitt stånd hedrad med några synnerliga förtroendveupdrag, — Under 1859 års riksrag gjortes emellertid på jullt allwar framställning om förändring i representationssättet, oc) detta war en för br N. L. ganska lycklig omständigbet. Regeringen ansåg fia ej längre funna lägaa hinrer i wägen för en dylik reform, utan af tirsanran och oms ftändiabeterna, dertill twingad måste den lyssna rill opinionen inom landet, och wid 1862 års rita: dag nämntes hr N. L. til Bonveftåndets talman samt hedrades med samma tungliga nåd wid den derpå följande, eller 1865 årg riksrag, fom också blef den sista ståndsriksdagen. — Härmed war br Nils Larsfond frifinnade sträfwanden slut, ty under rileragarne efter vet nya stateskickets inför rande bar ban på fin böjo kunnat räknas till de gammalliberala, hwilket i det närmafte betyder detsamma som de konservativa. Wid 1867 års ritetag flöt fia br N. L. genast till det s. k. intelligenspartiet inom Andra kammaren, men då detta parti troligen ej mar färder les populärt inom bang walkrets, och kanske äf: wen af fruktan att af det mäktiga landtmannas partiet blifwa utesluten från förtroendeupdrogen samt för att icke hos de gora Jämtarne förlora alt förtroende och blifwa utestångd från riksdagen, beslöt br MN. L. fia för en wändnina wid föl jande riksdag och tog plats i främsta ledet inom lanttmannapartiet, der han sedan def förblifwit. Hr N. L. representerar, i likhet med detta parti ingen stor prinsip, ide någon hög it6. Medbors aarnes likställighet i fråga om rättigheter, den stora mängdens uplysning och bildning synas för honom temligen likgiltiga. De rent materiella frågorna taga deremot hang upmärksamhet i an: språk, wäl wetande att detta är hos de högt ups fatta i landet mindre förargelsewäckande och i i alle mänhet mera klokt än att göra fig till målsman för den arbetande klassen. Hr N. L eger ett smidigt och instållsamt fått samt mill perna stå wäl på höasta ort. Huru wida han, för den händelfe han ffulle blifwa ås terwald, kommer att mid nästa riksdag hugnas med ten kungliaa ynnesten att blifwa nämnd till talman eler vice talman i Andra kammaren är owisst, och det anses såsom ganska twifwelaktidt att hans talanaer dertill funna gifwa anlerning. Gunnar Eriksson i Mörwiken, hemmansegare. För Sörcra Jämtlands tdomsaga. Endast känd såsom motionär. Wäckte wid sista rikstagen för: flag i en fråga, fom warit ett tacksamt fält för en mängd af dem bland kammarens ledamöter, hwilka af aktning för fin egen wärdigbet icke wilja återwända hem, utan att åtminstone hafwa — wäckt en motion. Röstade med landtmannapartiet. För korrespondenter. Någon bestämd föreskrift har hittils ej funnits i fråga om huruwida den å de nu brukliga frankokuverten anbragta poststämpeln fan, ifall sjelfwa kuvertet genom mike skrifning eller på annat sätt blir obrukbart, men frankostämpeln det oaktadt befinnes oanwänd eller omakulerad, å wanliga kuvert eller bref anwändae såsom frimärke. Marstrands postkontor har hos generalpoststyrelsen framstält förfrågan härutinnan och erhällit följande swar, bwilket wi, enär saken är för korrespondenter af ganska stort ins tresse, här meddela: Kongl. Generalpoststyrelsen anser frankostämpel, fom blifwit fränskild ett frankokuvert eller ett brefkort, ehuru ide makulerat, icke utgöra giltigt ejer npömepel för bref eller annan pojtförfändelse. J enlighet med denna åfiat finner k. styrelsen ockå riktiaast wara att försändelser. bwarä endast