Norrländska Korrespondenten – 20 augusti 1872, sida 3

ut 1 Vbnltu ve I Ttu 1U111. DD LULLE Ul Salerno flykta en mängd familjer in staden, utom hwars murar fnapt någon mer wågar fig. Riksdalerssedeln. Ett litet frö utsås i mullen ... många, många frön sås der ut. Swart och ett gror på fin plats. De stjuta upp med gröna, smidiga stängiar, och när sommarwinden flyger fram öfwer dal och Höjd, gungar der ett himmelsblått haf af de tädaste små blommor — linblommornas sylfidista flod —, bland hwilka solens gyllene firålar och hundrarals fits oh purpurfärgade fjärilar i kapp leka fina ystra lekar ... Men höstdimmorna tåga fram, förödelsens lie bittrar till skörd, och de blomlösa stänglame, fällda till jörmultning i gruset, måste nu för altid taga farwäl af fin glada barn: domswerld i Guds fria, Guds herrliga natur, för att i menniskoboningarne — litjom flidorna i en konstlad penfionsanstalt — föriorkas, sönderbråkas, hädlas, ihopjnos od) ble kas, tills de slutligen, efter wäfbommens flag, paradera fås som tyger af mer eller mindre wärderik halt. en annan trakt se wi en annan tafla. Der lejonets rytande ger eko i palmlunderna, der boag-ormen böljar fig fram i mer än alnshögt gräs oh orangutangen från morgon intill kvällen förer sitt latlif, stimra ur bomullswäxtens grönstande kapslar dessa snöhwita fjun, hwilka tydad, wara enkom stapade till hwilobäddar åt tropikernas elfwor. Äfwen de, de snöhwita fjunen, rydas från fin hemjord för att i annan form och uppmätta efter krämares aln tillfredsställa menuiffan8 behof, det aldrig mättade. Cch än en tafla bland många andra. Ur en fjärils lilla ägg framtlädes en oansenlig larf. Kort blef Hans lesnad — sa mydet mer beundranswärd är hans werkjamhet. Sedan han af mulbärsträdets blad hemtat tillrädlig näring och derz på uppföft någon bekväm plats för att i lugn gå fin förwandling till mötes, börjar han spinna, od) snart residerar ban som puppa i ett litet hus af silke, formadt af en enda sammanhängande tråd, spunnen under knappa åtta dagars tid till oftast 7,000 fot i längd. Nu skall han ut att pröf: wa fina späda wingar, och till belöning för fin flit will han glädtigt swirra omkring bland ängens leende rofor. Men der står menniftan. Den flitige arbetaren afdagatages och Hans RS — ty jordens herre stall fläda fig i purpur och silke. Alt, alt tillwällar fig menniskan såsom fin egendom. WMen alla hennes tillhörigheter äro, lik om hon sjelf, un? derkastade förgängelsen. Will hon någon gång kasta en efterz sinnande blid endast på den tygfåll — produkten af linblomman, bomullswäxten eler silkesmasten —, fom höljer och wärmer hennes lemmar, hwilka lärdomar har hon då ej att hemta i närmsta rummet aj densamma. synnerligast om tanz ten följer den till dess ssista slut. Så prunkande wäfnaden än är stannar den likwäl i sinom tid bland lumpjamlarens fmutsiga gömmor. me denna röda sammetslapp! — utbrister en af wåra inillrikaste Jörfattare — fwem met: kanste lades den, morgonen af en kröningsdag, som mantel öfwer en ung konungs stuldror ... ab, hwad den häfdes af stolta förhoppningar, högtjlygande planer! Men tiggaren, som sist aflät den, nytt jade den till förband på sitt jsårbetädta ben. På den föllo tårar af smärta. Kanste är den ämm juktig deraf ... Detta redlöja bölte af smutsigt flor — en gång swäfwade det fom en luftig sty, dojtande af wällukt, fladdrande af dans och glädje, fring en högboren tärnas gestalt, och wansinnig kärlek trydte förstulet sina heta läppar mot den flygtiga gazen. Skänkt åt en kammarjungjru och aj henne såld slylde den derefter en glädjeflicas späda, darrande lemmar då hoöu, med halblottade behag, under den falla natten jökte afwinna jöme nens gud någon hemåtwandrande dyrkare. Glädjeflidan dog, sedan bon begärt att bli jwept i fin båsta klädning oc) med en ring — ett minne från bättre dagar — på fingret. Rins gen wäckte rofgirighet hos ett par i huset boende arbetskarlar. En regnig hösmatt rånade de den döda, drogo ringen af fingret och klädningen af kroppen. Eftersatta kastade de flädnins gen i en rennsten, der den upptogs af en enka, som sälde den til en teatertrupp. Sedermera stridde aktriser om företrädet att begagna den. Oselia nyttjade den i fin galenslap oh Maria Suuart i fina fifta stunder. Under ständiga tris umfer föll den slutligen i trasor. hwarefter den begagnades bland de presenter, Jom kalifen i Bagdad ger fin utwalda. Till sist blef den prejent åt lumpjamlaren ... ÅH, man stulle funna striswa Hundra volymer om endast lumpor! J lumpsamlarens lager bör man kunna studera filosofien, och slurfwor förmå att leta fig fram till Salomos gamla flutsats: AUt är förgängligt under folen. Ja, allt är förgängligt. Men hwad döden är för menuiskan, det är lumpsamlaren för de förgängligheter som menniskan bär. Likjom grafwen ide behåller fut rof, utan på uppståndelsens dag återger det förherrligadt, så Iffall oc lump-bingenå innehåll efter en renande slärseld inom fort tid wisa fig i en annan, en stönare form. Detta hwita finglänsande papper — i det finnes åter Hbeståndsdelarne af wäxtens eller larfwens första alster, sedermera förwandlade till mennistokroppens omhöljen eller till andra menniskans tillhörigheter för prydnad eller nytta. . . . Mot glädjefligans swepning, nu en silkeslen biljett, doftande af rose, trycker den hänryckte älskaren fin brinnande kyss. ... På tiggarens tårdränkta trasor skrifwer en berömd författa: rinna en roman, inbringande henne en köpesumma för ett palatsartadt stenhus. ... OM denna pappersoktav med gyllne kanter — sista fliken af det segel, på hwilket den ffeppås brutne säste fin i döden bristande blid —, på den låter enkan tryda invitationen till sitt stundande bröllop. Men du, nye riksdalerssedel här på mitt skrifbord, som jag nyss fick så grann srån banken ... arme sedel ... af jamma ursprung som glädjeflidans swepning och tiggarens trasor, har du wisserligen fått en lika fast form som den rosedoftande kärleksbiljetten och det fapital-indringande romanz arkst, men — hur himmelswidt olika är ej din bestämmelje! Ånnu är du ren od) obeflädad jom barnet fädernehuset, ännu njuter du fridens ro en stund — ett fort ögonblid —, men ut skall du i werlden, att swärma omkring utan hwila, utan rast, en bild af ynglingens midt tringfwäfande tante lif. Och aldrig skall du blifwa obejmittad af werlden! Arme, arme wandrande sedel! Lifwet får du slåda i alla dess olikartade sliften, och sjelf blir du medspelande i def brotiga drama. . . . Du stall frida8 i kammariungfruns barm, när älskaren få fatta fmyger fig in till fin älskarinna. ... Du kommer att göra din rund i spelarens nattliga tillhåll. . . . Du skall fängslas inom den giriges lås och riglar. . . . OM kanske skall du — du, helt oslyldig, brinda många till stupstocken. ... Fasansfulla, sorgliga, glada, lyckjaliga stunder skall du upplefwa. ... Mydket godt, du utsirade papperslapp, du myntets, du penningens representant, fan du också uträtta ... men äfwen mydet ondt: Blott pengar, blott pengar ha talan, Ty så är all werldenes lätt —