Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1872, sida 2

En kärlekshistoria från 1600-talet. (Forts. från n:r 88.) Jag bad den Gode Gud? — skrifver han — om det icke var möjligt Han ville vara enig så nådig och gifva mig denna lilla jungfru Mette Sophie Krabbe, eftersom Han synnerligen för mig i allo giort så stora ting; för mig som tycktes Han sjelf hafva nedlagt denna kärlek i mitt hjerta, så jag utan att reflektera på hennes extraktion, stånd, förmögenhet ingenting annat älskade än hennes person allena. Slutligen efter alla mina ansökningar och remonstrationer blef hon visserligen något bevekt att hafva vänskap för mig, efter en sådan tendresse och redlighet hon hos mig fann: men som hon, i alla sina böner och i alt som kom henne vid, alltid gifvit Gud allena sin vilja i händer och ville sjelf ingen vilja hafva, utan åt det, som han för henne valt. Ja, Gud vände hennes sinne derhän, att vi blefvo förlofvade den I juni 1682 i det gröna lusthuset uti den sköna Lundagårds trädgården, en fredags eftermiddag kl. mellan 3 och 4, närvarande Gud själf och hans heliga englar, och eljest inga menniskor, utom Jungfru Mette Lycke. Till trolofningen sjöngo alla små fåglar iträdgärden, och bosinken var deras kapellmästare. Efter en månad kom han åter tillbaka och sunn då sin älskade omgifven af idel tillbedjure och friare. Gud ville dog raade denne Gung, eftersom vi begye havde bedet Ham derom. De älskande synas hafva fått tilljälle att förnya sina löften, och så drog Monrad