vat henne i hennes barndom, och detta icke slagit väl ut, sade hon alltid, att bara hennes Mette Sophie blefve nöjd, vore det tillräckligt; hvarom hennes kärleksfulla bref till sin dotter, bära vittnesbörd; och då hon begärde att vi skulle komma öfver till henne, då hon fann sig alt svagare och svagare, eftersom hon i några år legat till sängs och liksom hvar dag hade döden i faggorna, och vi icke för storms skull kunde komma öfver till Malmö, reste vi till Helsingör, och medan vi lågo der och väntade på öfverfarten, kom Nils Jensen med de sorgliga tidender, att Gud hade hädankallat henne genom en salig död och att hon tagit afsked en torsdag den 14 februari 1683; men vi lågo i Helsingör och kunde icke komma öfver. Nu började först den rätta förföljelsen. Den svenska styrelsen, som med oblida ögon sett förbindelsen mellan den förnäma skånska arftagerskan och den danska upkomlingen, konfiskerade egendomarna och ville frånkänna Mette Krabbe all arfsrätt efter modren, och medan Anders Bille och de öfriga slägtingarna foro öfver till Skåne och skiftade arfvet, sändes tvänne borgare till Köpenhamn att uttaga stämning på Monrad. Denne hade dock, som vi veta, mäktiga bundsförvandter; tvisten öfverlemnades till diplomatiska beskickningen och afgjordes slutligen till Mette Krabbes och hennes makes fördel. Den 11 april 1684, en fredag? — skrifver Monrad — skickade Gud oss de goda tidender, att han återskänkt oss vårt gods från svenskarna; reste då till Skåne och ankom till Hekkeberg den 22 juni 1684. Midsommardagen gjordes i Gennerups kyrka tacksägelse till