Norrländska Korrespondenten – 27 juli 1872, sida 3

Här anspelas förmodlifen på de många friare, svenska och danska, (Gyllenstjerna, Coijet, Rosenkrans m. fl) som sökte vinna den sköna arftagerskans ynnest. Då Monrad kom hem, lemnade honom tanken på den skånska resan ingen ro. Han skref ett komplimentbref till Jomfruen och fick ett mycket artigt svar, hvari den unga flickan nämnde, att hon alltid visade modren sina bref. Hoppet att snart åter resa öfver var det enda, som consolerede Monrads oroliga tankar, och äfven Fruen och Jomfruen synas med nöje hafva emotsett ett nytt besök af den bildade och verldsvana mannen. Jungfrun — skrifver Monrad, — var nyss neukonmen från det galanta och lifliga svenska hofvet; der hon var bland dem som en liten prinsessa, och, som friherrinnan Vittinghof, hvilken i bland var deruppe jämte sin man hos den unga drottningen, sedermera har försäkrat mig, var jungfru Mette Sophie Krabbe deruppe hedrad och konsidererad framför alla andra för sin modestie, retenne, dygd och förstånd, förutom att hon i alla assembler parerade med de allra förnämsta af alla deras fröknar: så inte var det något under, att hon vantrifdes i Lund, detta öde och ensliga ställe. — — IJag reste nu åter från Köpenhamn öfver till Lund och Lundagård, och ankom dit den 16 januari 1682 sent på kvällen, under stark snö och yrväder, passerade der i all trefnad fen veckor, i så dygtig och angenäm umgängelse med jungfvu Mette Sophie, såsom hon var det franska språket mycket mäktig, hade