En inrättning, fom öfwerlefwat fig själf. (Hwad föråldrart är stall ramla.) Wi hafwa hos en författare — wi minnag ej för tillfållet hwilken — läst, att ingenting eger beftånd få länge fom det, hwilket för ett tilfäliat bebof upsättes eller anordnas. Sätt för en tillfällig orsak upp ett plant, och det fall såkert kvarstä fanffe i åratat, fedvan det blifwit obeböfligt, blott till förargelse, för dem, fom hafwa fin wäg förbi. Gräf en graf i marken för att för en gång uptaga litet lera, och aropen fall i ewerlrliga tider stå öpren, för att narra menniskor att stupa på näsan. På fams ma sätt förbåller det fia med statekroppen. Inrättninaar hwilfa af tillfällig orsak upstått, foarstå lånat efter det de urbört att aaana, ja setan de till följd af andra titeförbållanren börjat ffa: da. Wi mwilia denna aång påpeka en af tessa in rättningar: Adelständet. Wi wilja ide undersöka, buru detta stånd up. stod och orsakerna till tess biltante. Dessa orsafer äro mindre wiatiga för ändamålet med mår närmwarande uvsats. Det är nog, att adelståndet funnits och finnes til. En gång war tet kanske af nytta. Det war på den tiden, vå kunstaper och bildning woro tyrbara och i följd deraf swara att erhålla Kenunaarna hade den tiden fmårig: beter att erhäla mån med få höa biltnina, att te åt tem lunde anförtro rikets högre ämbeten. Adlen anfåd fia tå förpliatad att förskaffa fia kunskaper, fom satte vem i stånd att motswara det förtroende, man satte till tem, älmen om de för att erbölla teesa kunskaper skulle undverfata fia siira upeffringaar. Det mar ädelt bandlart och adelstantet war då lanske nyttiat. Wi säaa kanffe, emedan många iwånrningar ajorts och tunna göras mot denna åsiat. Ateln erhöll i belöning för vegja tiänfter stora privilegier, och anfägg fom menniskor of höare slag än andra rödliga. Derigenom olef adelståndet under följande tirer i bög arad skarligt för landets utweckting. De ofrälje, fom de ide artiga tallades, blefwo tillbakasatte, eburu stora deras förtjänster än woro och en berättigad bitterhet upstor hos tem om bwils fen sinnesstämning wåra rikstageprotokoll bära många witnesbörd. Men ten obewekliga tirgans dan, fom ide kunte inje skilnaren mellan frälse och ofräljefolk, toa bort det ena af tessa privilegier efter det andra, och den mwäfentlina återstoden offrade adeln fjälf på fosterlandets altare, då dets ta stånd afsade sig fin själfskrifna reprefentationgs rätt. Detta war en ftorfinnad och ådel anrlina