Norrländska Korrespondenten – 25 juli 1872, sida 2

måste jag bekänna, att jag i min själ och mitt väsen har ofelbara tecken till att vara ett särskildt predestineradt Guds barn. Sedan vi härmed presenterat mannen för våra läsare, låta vi honom sjelf berätta sin historia. Anders Bille hade rest öfver till Skåne, och enär han der hade på förslag ett fördelaktiyt giftermål, skref jag honom till om alla omständigheter, och han skickade mig då ouphörligt bud och bref för all vår vänskaps skull och bad att jag nödvändigt skulle göra en resa på en dag till Skåne och gå till råds med honom och hans moder derom. Ehuru jag skrufvade mig litet för att resa dit, eftersom jag hade ett och annat för egen räkning att uträtta i Köpenhamn, segrade dock den vänskap, Anders Bille och jag hade ingått med hvarandra, och i sgnnerhet den åtrå jag hade att få se hans syster, jungfru Mette Sophie Krabbe, om hvars person och förträffligheter man hade så mycket att berätta, eftersom hela Köpenhamn talte om henne såsom den utomordentligaste ungmö man visste. Jag, som då nyligen var kommen till landet, från åtskilliga utländska hof, sednast från det franska, der jag sett tillräckligt af de fruntimmer, som hafva afgjorda anspråk på företrädet framför alla andra i verlden uti esprit och savoir vivre bekänner, att det yppersta fruntimret i Köpenhamn förekom mig rätt eget, hvarför jag inga pretentioner derstädes hade, utan lät hvar och en gälla hvad hon kunde, och fann ingen, som kunde föranleda någon frestelse att ändra den dessein jag då hade att aldrig gifta mig.