Norrländska Korrespondenten – 9 juli 1872, sida 2

Vålnaden på Holmly Hall. (Forts. från n:o 75.) Nåväl, er önskan skall bli upfyld, svarade jag; om det blott är förtal, skall ni få tillfälle att motbevisa det. Jag skall icke dömma er ohörd. Var så god och ursäkta mig ett ögonblick; jag skall straxt komma tillbaka, I det jag sade detta, lemnade jag rummet utan att afvakta ett enda ord af honom. Ett par minuter derefter återvände jag, halft ledande, halft stödjande henne, hans grymt oförrättade hustru. Ord förmå icke beskrifva det raseri, den tillintetgörelse, som afspeglade sig i hans ansigte. Ilan stod ett ögonblick mållös, orörlig, såsom sastnaglad vid stället; derefter lyfte han sin knutna hand vildt i luften med ett skri, ett uttryck af blygsel och raseri, och rusade ut ur rummet, Hans häst stod ännu utanför dörren. Han ryckte tömmarne från den förvånade ridknekten, svingade sig upp i sadeln och högg sina sporrar djupt i hästens sidor. Det ädla djuret, ovant vid en sådan behandling, reste sig våldsamt i vädret, stegrade sig och störtade öfver ända med ett fruktansvärdt buller, hvarvid det flera gånger rullade öfver sin ryttare på den grusade vägen. Man hörde skrik och ropande på tjenare, som skyndade ut ur huset, ridknektar, som rusade ut ur stallen. Jug såg hästen ledas bort, fnysande och förskräckt, men oskadd. Kyttaren låg stilla och orörlig; en förvirrad grupp samlade sig omkring honom; men öfver och igenom det döfvande ljudet af röster och fotsteg