Norrländska Korrespondenten – 2 juli 1872, sida 2

Vålnaden på Holmly Iall. (Forts. från n:o 73) Jag satt vid elden och öfvervägde hvad som nu vore lämpligast för mig att företaga. Jag insåg nog att den historia, jag nu hade hört, möjligtvis kunde vara upliktad eller kanske blott ett foster af en rubbad hjerna; men jag kände mig dock innerligt öfvertygad om att den var sann. Jag tänkte först att hänvända mig tull Lionel Hawkwood och inhemta hans råd, men detta kunde jag icke göra. Han skulle icke från mina läppar erfara, att hans broder var en skurk. Nej, det var med Ernest, den listige, samvetslöse Ernest, jag skulle upgöra saken. Dagen började just att gry, då Mrs. Hawkwood (ty så måste jag nu kalla henne) for upp ur sin djupa sömn, och i det hon reste sig från soffan, blickade hon med förvånad omkring sig, ur stånd att erinra sig hvar hon var eller hur hon kommit hit. Jag hviskade till henne, att hon var i säkerhet och bland vänner, och i det jag bad henne ligga fullkomligt stilla tills jag kom tillbaka, skyndade jag till mitt eget rum, för att hinna dit innan någon af tjenarne skulle vara uppe och få se mig. Jag klädde mig utan Paulines tillhjelp, satte mig ned och skref i hast en biljett till Ernest Hawkwood, hvari jag utbad mig ett besök af honom på Holmly så snart som möjligt, emedan jag hade något af vigt att meddela honom. Mitt bref var snart på väg, buret af ett ridande bud, som hade befallning att