Norrländska Korrespondenten – 29 juni 1872, sida 2

Om hofwet innebåller Swenska Medboraaren ett och annat, hwarof mi här återaifwa följande: Lyckans solwarma rapar äro nu förbi för wår stackars konuna. De förswunno då den wära makan gick hädan, och med dem äfwen konungens helsa, fom genom den bittra sorgen öfwer drottningens frånfälle blifwit alt mera bruten och mads lande. Nu tillbringar han större delen af tiden inom hus, i kretsen af sin närmaste omgifning. Dock fer man honom nästan dagligen, wäl inbädvad, göra en fortare promenad i wagn, eler — då wådret är riktigt warmt och wackert — ftunts tals fitta ute på Ulrikerals borgaård. Han är ide längre den friske och lefnadsglade mannen; utseendet antyder icke heller förbättrina, utan förr förswagande och sjunkande krafter. Der borta i kägelbanan bör man i år ide klotens raska rullande och bullret af de fallante käglorna; ide en frinafturen fFfuna, ide få mycket fom en tyft en gåna bar slagits i år. Hwasser, kungens glade och kvicke wän, finnes icke längre bland bre tefwandes antal, oc) wännen8 fru fitter ide mer mid protokollet i banan ... Den muntra, förtroliga tretfen är sprängd, och sorgsen i bågen sitter konungen och återkallar i minnet de alada, bettmsmerfria dagarne, rä alt war så ljust och aladt och leende omkring honom. Men låtom oss i det längsta hoppas, att än en gång få se honom frisk och manbaftig, om än ej så alad som fordom! Apropå Ulriksral, få lär wäl en för hela Swe rige för gäst der kemma att wistas en rel af sommaren, nämligen konungens dotter, Danmarks kronprinsessa. Hennes wåning är redan i det närmaste i ordning, och wäl bhitkommen, såges det, att hon rätt länge ämnar stanna hos sin fader för att trösta och pyssla om honom i hans enfams bet. Twifwelsutan kommer detta kära besök att werka wåälgörande på den sjukes både kroppsliga och andliga befinnande.