Norrländska Korrespondenten – 25 juni 1872, sida 3

Hwarjehanda. Emigrantens hemlängtan. J Nerikes Allehanda lgies: För 17 år sedan utflyttade till Amerika en ung, inwid Crebro född man, Lars Gustaf Pihl, förut sergeant mid lifz gardet till häst. Som få många andra mille han fjerran från födernejorden jöta fig en utfonift och, tydligare än måns gen annan, wann han sitt syste. Först Hamnade han i Boston, der han tog anställning å ett socerbruk, men begaf fig sedan till Kallefornien, der han, nära San Fransisco, sajom handlande oc) landibrukare förskaffade fig en oberoende frällning. Sfter fem års frånwaro hade han giort ett fort bejök i fin födelseort och wid fin återresa medsörde Han såsom fin maka en dotter till steppareåldermannen Eklund i Örebro. Sedan han på nytt tillbringat ett 10-tal år i Amerika, in sjuknade han och uttalade då upprepade gånger sin lifliga önstan att få återwända hem till det gamla, föra Swerige. Hans önskan gid ej i fullbordan; han dog derute den 12 Cktober 1870, men bad dessjörinnan, att han stulle jå fin graf på Örebro kyrkogård. De efterlefwande wördade hans wilja. Ejter mydet bejwär och stora kostnader ankom det i en metallkista inlagda liket, som afsändes från San Franfisco den 22 Augusti 1871 på seglande fartyg omkring Amerika till Newyork och widare på ångbåtar och jernwägar till Ham burg, Stettin och Stodholm, omsider den 7 fifttidne maj til Orebro, å hwars jödra fyrfogård det är nedjatt i en derför inköpt graf. Någon begrafning egde här ide rum, då jordfästning lär ha i Amerika bejörjts af frimurarne, till hwilkas orden den aflidne hörde. Hans enka och en I-årig fon ämna ockå flytta öfwer Hit till Swerige, så snart deras bo der Horta blir behörigen utredt. Kunna mi häraf något föra? Phil fann der borta stt Hem, der, af åtffiliga tecken att döma, trefnad bodde. Åt maka och barn efterlemnar han wälstånd. Han mar sålunda af lyckan gynnad. OM likwäl kände Han en tomhet, en längtan. Han maste åter tillbaka till det kära Swerige, om än först jåjom död; blott der ansåg han fig funna hwila i ro, om än först efter orolig färd, efter att länge Ha förts omkring öfwer land och haf. OM huru mydet större anledning, än Han, fom dod förde med fig något af hembygden, en kärleksfull maka, — huru mydet större anledning har ej mången annan Sweriges son, fom, skild från hem och wänuer, der borta med eller utan framgång söker winning, att stämma in i Thomas Moores ord (i Nybloms tolkning): Så gå wi dystra från hemmets werld. Från alla kärleksbanden; Så wänder hjertat ifrån wår färd Till dem mi lemnat på stranden ... Och när wi möta i främmande traft En dal, fom af honung flyter, Som ler i fin milda blomsterprakt, Och endast kärlek oss tryter, Wi tänka, hur sälla wi nu skulle gå, Om der i de herrliga landen Gud låtit oss lefwa och ändå Med dem, wi lemnat på stranden. Som wandraren ofta fer fig om J kvälln, när mot öster han gångar, Och fer på det döende dagsljus, som In swagt bakom sig han fångar: Så oc i lijwet, när glädjens dag Gått ned under himlaranden, Wi fånga en stråle så blek och swag, Från fröjd, som wi lemnat på stranden. Oh Moore sjunger här om det olydliga Jrland, det fats tiga, eländiga, förtrydta! Men hos den okunnige Irländas ren winna dod de högstämda orden genklang: de tala om fosterbygden, den kära. ÄCA HAHAHAHA::::::::: —ö