Norrländska Korrespondenten – 25 juni 1872, sida 2

Våälhaden på IIolmly Hall. (Forts. från n:o 70.) Jag öfvervägde hvad jag skulle göra. Skull? jag väcka tjenstfolket? Det tycktes vara detenda jag kunde göra; men först måste jag tända ljus. Lyckligtvis hade jag svafrelstickor i närheten, och då jag hastigt hade påtändt ljuset, närmade jag mig åter försigtigt hörnet för, att undersöka min sällsamma gäst. En mager, aftärd kvinlig skepnad låg i hopplös förtviflan framför mig, med ansigtet doldt i sina tunna aftärda händer. Jag talade till henne utan att veta hvad jag sade, men hon hörde mig icke. Jag steg närmare och lade min hand midt på hennes axel. Hon for upp, tog händerna från ansigtet och vände det mot mig. Ilon var ung, synbarligen litet äldre än jag sjelf. Hennes ansigte måste hafva varit skönt, om det än nu var dödsblekt och aftärdt af sorg och sjukdom; massor af ljust, guldgult hår böljade ned öfver hennes hals och axlar; men hennes kinder voro ihåliga, och då hennes stora, mörkblåa ögon blixtrade emot mig, lig deri ett underligt, ostadigt uttryck, som kom sig att rysa och tänka på doldt vanvett, men blandadt med ett uttryck af outsäglig smärta. Jag tänkte åter på att tillkalla hjelp; men jag kände mig obenägen att göra det, jag visste icke sjelj hvarför. Jag talade åter till henne. Jag frågade hur hon kommit kit och i hvad afsigt? Hon utbrast i ett svagt, förtoifladt skri och yttrade derefter halfhviskande: —IHaf