Norrländska Korrespondenten – 25 juni 1872, sida 2

föreställningar, lofvade att alt skulle blifva godt och insöfde alla mina misstankar och min vrede; jag trodde honom och skänkte honom mitt förtroende som förut. Och hvad tror ni belöningen blef? Jag bortfordes — jag vet icke hvart; jag blef af honom falskeligen förklarad för vansinnig och inspärrad i en privat dårhusanstalt. Det var der jag hörde talas om er för första gången. I början, då jag erfor det förräderi, som utöfvats mot mig, blef jag vild och ursinnig; till alla mina böner och föreställningar lyssnade man emellertid endast som till en vansinnigs raseri — man var van vid sådant der; men af tjenarnes och sjuksköterskans prat fick jag höra om hans förestående giftermål med er. Jag hade nu blifvit listig. Då jag märkte, att raseri och våldsamhet icke hjelpte, blef Jag lugn, foglig och umgängsam, så att den stränga bevakningen, man höll öfver mig i början, till stor del uphörde. Jag passade på ett gynsamt tillfälle och rymde för två dagar sedan. Jag banade mig väg hit — nu blefvo hennes ögon vildare och hennes väsen mera uphetsadt — ty jag hatade er. Jag betraktade er såsom orsaken till min olycka. Jag smög mig omkring uthusen, till dess jag Jick tillfälle att slippa in i huset. Jag dolde mig i ett litet rum i den obebodda delen af huset, ty det var min afsigt att döda er, medan ni sof. Förlåt mig! Jag är vansinnig — galen! Jag kröp bort till er säng — ni behöfver icke rysa — jag kunde icke göra er något illa, då ni låg der så hjelplös och oskyldig i er lugna sömn. Nu har jag berättat er alt — gör nu