Nordiska utställningen i Köpenhamn. Köpenhamn den 14 juni 1871. Omöiliat! utropade man då utställningskomiten för ett par weckor seran tilfännapaf att utftälksninaen skulle öpnas den 13 juni. Omöjligt! ropade man ännu högre, tå man på aftonen den 12 inträdde i utställningslokalen. Der berrskare ännu EH. 9 på tvälen en sådan förfärlig oreda, ett färant kaos af lårar, rackor, bräds stumpar, halm oc andra inpadningeämnen, utt man med fullt skäl kunde antaga omöjligbeten att binna alt rvetta uppackart, upståldt och ordnadt samt alt skräp unranskaffadt till följande dag. Men nattens tomter, i gestalter af wanlina, eller kanske rättare, owanliga menniskor: kommissarier, biträden, arbetare, handtlangare och hjälphustrur, förmårde det omöjliga, och innan högtirsranen arydde s:ed alt på fina platser, ordnadt, prydligt, putfudt och fint. På morgonen i går den 13 hade Köpenhamn klädt sig i bögtidsskrud. Tusentals danska, finenffa och norska flaagor wajade från fönster och tat, från torn och master och redan fl. 10 böljade ofantliga menniskomassor ut mot Westerbro, der utställningsbyanaren, sina statyer, flagaor och bloms stergrupper, strålare i morgonsolens gtans. Mot 12 tiden bade massorna wuxrit i en ofantlig grad och likwål kunde man, tad ware den talrika poli: sens nit och omtanka, utan ringaste fmåriabet til wagns eller fots upnå målet för vagen, utfjtälninaspalatset. Kl. presist 12 dånare en uthållande kanonsalut från den lila ön 7GCapri, liggande batfom utftälningsbyanaden på Tivolis område i den breda wallgrafwen. Kunaen, kronprinsen, tronprinfegfan oh lille prins Waltemar anlände från Bern: storff i en öppen, med 6 hästar förspänd wagn, åtfölida af en lysande fvit och eskorterade af en aftelning gardeshusarer. Wid ingången, der en festmarsch upspeltes of regementsmusik, mottogos de kunaliaa af utftälninggfomiten, hwars prefis dent och vise president beledsagare de höga aäfter: na till te praktfulla kungagemaken, der några förs friskningar serverades. Nåara minuter fenare bes gäfwo de kunaliga fig ut til plattformen af den höna, til utställningsgården ledande dubbeltrappan, der de intogo de för dem bestämda, fammetgklädta fåtöljerna. Låt oss följa dem rit, ty här: från ha wi den friaste utsiaten öfwer det hela! Anblicken är praktfull. Hwart ögat skådar, der nere på gårdens golf, på balkonger och i fönster, mötes det af högtidsklända menniskor, hwilka wid wår ankomst resa sig och helsa oss — nej, kungen — med ett rundgende hurra! Straqx derefter upstämde orkestern en liflig indroduktion och efter denna frambröt från en kör af 1,200 sångare och sångerskor ten af Gade till ord af Ploug fompor nerade fefttantaten. Det war ett ögonblick af pri pande effekt. 1:a afdelningen sjöngs af hela för ren; derefter följde den delen fom betecknade Swerige och fom sjöngs af en sirokör, få den norska sirokören och till sist ännu en allmän för. Såwäl ord fom musik woro wärdiga ret högtidliga tillfället. Kantaten warade omkriung 20 minuter, bwarefs ter bufmudfomitns president, grefwe DHoifteinHolsteinborg närmade fig de kungligas platser och afhöll ett wäl tänkt och med klangjull röst utfördt festtal, efter hwars slut han anmodade h. m:t att förklara utstållningen öpnad. Detta skedde i korta men wackra ordalag och några ögonblick senare höjte fontänen i salens midt fin glänsande stråle i luften, de hittills slumrande maskinerna fingo tif och lokalen fyldes af de brusande, susande ljuden. Men ve skulle snart öfwerröstas af mättiaare stämmor. Sångarkören upstämde samfält en hycm: 7D store Gud, vig lofwe wi!! etc, och