Norrländska Korrespondenten – 18 juni 1872, sida 3

inflytandet af en förvirrad fantasi? I det gåtfulla månskenet innanför fönstret i mitt eget rum stod en hög, smärt kvinnogestalt. Det var ingen dröm, intet bländverk. Hennes ansigte var vändt emot mig och jag kunde se, att det var blekt och strängt, och hennes hår, som i månens strålar såg ljust och glänsande ut, föll i långa böljande lockar ned öfver hennes axlar. Der stod hon stel och skugglik; jag låg och stirrade på henne liksom förstenad, ur stånd att taga mina ögon ifrån henne. Jag försökte förgäfves att röra mig, att tala eller att förjaga den isande känsla af räddhåga, som sammanpressade mitt hjerta. Hur länge detta varade, visste jag icke; jag tyckte; att flera timmar förflöto. Omsider vände sig skepnaden och gled bort i skuggan med ett svagt prasslande ljud. Jag kunde icke uthärda längre. Med fortviflans mod sprang jag upp ur sängen, fast besluten att tillkalla någons hjelp. Jag sprang tvärt öfver rummet. Jag hade nått dörren, då min hand återhölls och mina fjät hejdades vid ett ljud, som kom från ett hörn i rummet. Det var en sakta, undertrgckt snyftning. Jag vånde ögonen åt det håll, hvarifrån den hördes, men alt låg i djup skugga; jag kunde ingenting se. Likväl blef jag något lugnad, ty detta ljud måste komma från en lefvande, lidande mensklig varelse. Skalfvande närmade jag mig. Det var något som satt eller rättare låg sammanrulladt i hörnet. Jag böjde mig ned och vidrörde det. Mina fingrar kände en kall, fucktig hand och åter hördes en sakta snyftning borta i hörnet. (Forts.)