slilla och klar natt; månen var ånnu icke upgången, men himlen var moln fri och tätt besådd med tindrande stjernor. Jag dröjde en liten stund vid fönstret för att betrakta stjernorna och upsöka de konstellationer som jag kände till, i det jag ofrivilligt kom att resitera det ställe ur )IThe Lay of the last Minstrel, der flodens ande friar till bergets ande. Då jag derpå började känna en behaglig trötthet, gick jag till sängs och sof snart godt. Jag upvaknade förskräckt; jag visste icke, hur länge jag hade sofvit, men jag vaknade med en känsla af obestämd fruktan. Mitt hjerta klappade hörbart, och en kall rysning genomfor mig, alldeles så som man måste vara till mods vid förkänningen af en obekant fara. Jag låg stilla och lyssnade, men förnam intet ljud. Fönsterluckorna stodo öpna alldeles så som jag sjelf hade låtit dem stå, och månen, som nu framkommit, kastade en bred silfverstrimma tvärt öfver rummet, öfver min säng, ja midt öfver mitt ansigte, så att jag i början ingenting kunde se derför att dess strålar skeno mig i ögonen. Hvad var det som hade väckt mig? Det var en stilla natt. Icke en vind rörde sig, icke ett blad, icke ett löf föoll. Men medan jag förgäfves lyssnade efter ett ljud utifrån, blef jag upmärksam på ett sakta, prasslande ljud inne i rummet tätt intill mig. Jag ansträngde mig för att höra från hvilket håll det kom, men det uphörde iter, och alt blef stilla igen. Jag vände mina ögon mot fönstret, hvarest strålarne af det kalla nånskenet belyste hvarje föremål. Var jag vaken eller drömde jag, eller var jag blott under