Norrländska Korrespondenten – 18 juni 1872, sida 2

uttryck i röst och ansigte: Men, mademoiselle, det finnes ju ett spöke i detta hus! Jag kunde knapt låta bli att skratta åt den högtidlighet, hvarmed hon gaf mig denna underrättelse; emellertid log jag blott och sade: Det är bara barnsligt prat. Hvem har satt så dumma tankar i ert hufvud? Jo, mademoiselle, sade Pauline, ljag hörde —, och nu i ögonblickets ifver öfvergick hon till franskan —. Yjag hörde James säga, att han såg det, då han var ute för att hemta några blomkrukor, hvilka han önskade skulle intagas för köldens skull. Han sade att han såg det i drifhuset, och att det sväfvade förbi honom med vindens hastighet. Och hvad sade James att det liknade? En stor hvit fågel, mademoiselle. Nu måste jag skratta högt. Bry er aldrig om James och hans dumma historier, Pauline. Jag antager att det endast var en fågel, när alt kommer omkring. Jag visste dock icke riktigt hvad jag skulle tro nu; det var något, som hade förskräckt tjenstfolket; men hvad var det? Den aftonen passade jag på, att luckorna blefvo stängda i god tid, och då jag satt vid den muntra brasan och hörde min tant berätta en af sina historier, glömde jag snart min oro och började tro att min ångest föregående afton haft sin grund i en ren sinnesvilla, att mina ögon hade varit öfveransträngda af att se på det papper, hvarpå jag skref i skumrasket, och då det blef sängdags, gick jag till mitt rum befriad från alla anfäktelser. Jag öpnade fönstret och såg ut; det var en