Norrländska Korrespondenten – 18 juni 1872, sida 2

i ett sådant Herrans våder och på detta vilda, förfärande sätt stirra in i främmande personers fönster? Men om det vore något annat? Men detta var alt för orimligt. Jag ville icke låta min själ dväljas vid sådana dumma inbillningar, och likväl kunde jag icke glömma detta gödsbleka, öfverjordiska ansigte. Utmattad föll jag omsider i sömn, men endast för att drömma om det och se det för mig i de mest groteska och fantastiska uppenbarelser, så att jag var nästan glad åt att upvakna ur min oroliga sömn och att se det strålande solskenet och höra den tama rotgelns muntra kvittrande utanför fönstret. Ingenting ovanligt hade passerat under natten; jag fann icke ens något fotspår utanför fönstret. Jag funderade på att låta efterforska om någon landstrykare möjligtvis skulle smyga sig omkring i trädgården; men jag insåg att den minsta häntydning till ängslan från min sida skulle gifva anledning till de vådligaste spökhistorier; derför beslöt jag att icke förråda mina farhågor för någon, eho det vara månde, naturligtvis alltid med undantag af min tant. Alt efter som dagen förföt, blef jag uptagen af andra tankar. Lårar och kistor, som innehöllo min utstyrsel, ankommo från London; mitt rum var nästan öfversålladt med brudsmycken. Min kammarjungfru, en liten liflig fransyska, uttryckte sin beundran både på franska och engelska efter hand som lådorna öpnades, och hon utbredde klädningar, kransar och nipper för mina ögon med lika stor glädje, som om det varit hennes egen brud-utstyrsel.