Norrländska Korrespondenten – 13 juni 1872, sida 2

att de voro ansigtets minst behagliga drag. De hade ett så ombytligt uttryck och påminte mig alltid om ett knifsblad i solsken. Hans upförande mot mig innebar alt hvad den mest anspråksfulla af mitt kön kunde önska — öm, upmärksam och artig, upfyllande min ringaste önskan. Der fans sannerligen ingenting att klandra, och likväl måste jag tillstå, att vid sidan af sin mindre vackre, men långt manligare broder förekom han mig rent af obetydlig, och ofta, när jag betraktade Lionels ädla hufvud, breda, höga panna och hans djupa, allvarliga ögon, gjorde jag jämförelser mellan min förmyndare och hans broder, hvilka icke voro till den sednares fördel. Men jag bemodade mig att öfvervinna min likgiltighet, bjöd till att öfvertala mig sjelf till att tro att alt skulle blifva godt, ty gjorde jag icke min pligt, i det jag sålunda upfylde min fars önskan? Ingen hade sökt att förändra mitt öde. Lionel Hawkwood, som var den enda, hvilken kunde hafva räckt mig en hjelpsam hand nu då jag fördes bort af strömmen — till och med han lät mig drifva bort och såg på. Jag kunde icke förebrå honom det; hur kunde väl han veta, att jag icke älskade hans broder? Hvarför hade jag icke varit mera öppen mot honom — mera trogen mot mig sjelf? Och hvarför framför alt, var han så förändrad emot mig? då vår förlofning notifiserades honom, uttalade han sina lyckönskningar på ett allvarligt, kallt, och tvunget sätt och vände sig hufvudsakligast till sin broder; han talade nästan icke till mig, han fäste blott en lång, pröfvande och sorgsen blick på mig. Nu såg jag honom sällan; han