Norrländska Korrespondenten – 13 juni 1872, sida 2

tant för att anförtro henne min sorg; jag lemnade henne min faders bref att läsa. Hon läste det, torkade sina ögon och derefter sina glasögon, och till min bedröfvelse lyckönskade hon mig, i stället för att beklaga mig. Ernest Hawkwood var ett mycket passande parti; han var ung, vacker, talangfull och rik! Hvad kunde en förnuftig flicka önska mer? Hon visste, att en förbindelse mellan dessa två familjer hade önskats å båda föräldrarnes sida. Det talades till och med derom mellan dem, då du låg i din vagga, min kära, och Ernest Hawkwood var en liten gosse på sju år eller så omkring; om Lionel var det naturligtvis icke fråga, då han var så mycket äldre än du; jag förundrar mig öfver att han icke gjort sitt val för länge sedan; men han gifter sig visst aldrig. Och detta var alt så slutet på alla mina strålande förhoppningar, det plötsliga upvaknandet ur alla mina lyckliga drömmar! Jag skulle altså gifta mig med Ernest Hawkvwood; det tjenade ingenting till att motsätta mig ödet; det hade endast kommit så fortvifladt brådt. Han friade såsom skick och bruk är och jag samtyckte stillatigande. Det kunde icke undvikas, det var mitt öde. Så sade jag i mitt hjertas bitterhet; men hvad skäl hade jag egentligen till att klaga? — Jag sade, att min fästman var vacker ; han hade en smärt, elegant figur; fina, men något kvinliga ansigtsdrag; rikt, knollrigt, brunt hår; hans ögon voro egendomliga mörkgråa, mandelformiga, med stora pupiller, beslöjade af ovanligt långa och mörka ögonhår; dock fann jag