Norrländska Korrespondenten – 13 juni 1872, sida 2

gångna arrangementet — till och med utan att detta bref utöfvade något inflytande på era känslor; och nu, då ni och Ernest hafva känt hvarandra någon tid,tänkte jag att måhända . .. Här stannade han, tydligen för det han icke visste hur han skulle fullborda satsen; men jag förstod den och slutade den åt honom. Han menade, att hans bror som var ung, vacker och behaglig, kunde hafva vunnit mitt hjerta, ja att han säkerligen vunnit det; sålunda skulle det icke blifva någon svår upgift att upfylla min fars önskan. Han hade måhända anledning att antaga det jag hyste mera välvilja för honom, än jag önskade tillstå, ty Ernest Haukwood hade visat mer än vanlig upmärksamhet under mitt vistande i London, och jag (hvilken lika litet som andra flickor vid min ålder var oemottaglig för beundran) hade måhända mottagit hans hyllning gunstigare, än jag borde ha gjort, då han var mig fullkomligt likgiltig. Nu förebrådde jag mig detta i hemlighet; ty det var tydligt, att min förmyndare tog miste på mina känslor för hans broder. Jag önskade innerligt att förklara mig för honom, men hvartill kunde det nu gagna? Hvilken vigt låg väl derpå, hvad han eller hvem svm helst trodde? Framför mig låg min fars bref, hans sista ord, hans sista önskan. Kunde eller borde jag visa olydnad mot en befallning, som tycktes komma till mig ifrån grafven? Jag hörde min förmyndare sucka djupt, då han ändtligen reste sig upp för att gå; han hade icke mer att säga. Det skulle vara pinsamt och till ingen nytta att tala mer om ett sådant ämne, senare på dagen gick jag till min