Norrländska Korrespondenten – 11 juni 1872, sida 2

mitt 21:sta år; men i hvarje händelse skulle det bero på Mr. Hawkwoods eget omdöme, när det skulle aflemnas. Brefvet innehöll många bevis på kärlek, hvilket kostade mig tårar att läsa nu efter så många års förlopp, då det föreföll mig som en röst från grafven; derpå följde en helig försäkran om att endast den innerligaste önskan om att befrämja mitt framtida väl utgjorde anledningen till det arrangement, som han hoppades skulle betrygga min lycka och tillika upfylla en önskan, som han länge hade hyst och som han hade hoppats se upfyld före sin död. Han hade alltid önskat att se husen Stanhope och Hawkwood förenade, det hade varit begge familjernas önskan. Det hade alltid rådt en varm vänskap mellan dem; men likväl vore ett fastare band önskvärdt. Så långt hade jag läst, och jag kände mitt hjerta klappa underligt och mina kinder bränna, ty jag kände min förmyndares ögon — dessa djupa, genomträngande ögon — fästade på mig. Men nar han hade vetat detta hela tiden, tänkte jag; hvarföre då . . 2 Men det fans ännu ett par rader kvar att läsa, och jag fortfor dermed. I det jag hastigt lät ögonen löpa öfver raderna, såg jag att brefvet slutade med den önskan, att jag skulle gifta mig med den man, som min fader hade valt för mig, så snart som möjligt sedan jag fylt 21 år. Och hvem var denne man? Jag vände om bladet för att läsa namnet, men nu stod mitt hjerta stilla och blodet vek från mina kinder. Der stod det — Ernest Hawkwood, min förmyndares broder! (Forts.