Norrländska Korrespondenten – 8 juni 1872, sida 2

Vålnaden på IIolmly Hall. (Ur Jonköpingsbladet.) (Forts. från n:o 64) Jag lemnade den gamla goda dumen sofvande i sin ländstol och vandrade genom park och ängar, snår och diken, förlorad i beundran, uptäckande under af grottor och lusthus, hemlighetsfulla stigar genom djupa skogar, skuqggrika gångar och tätvuxna plantskolor, samt slutade min tur vid en liten kulle, som höjde sig midt framför huset och hvarpå det växte en tät grupp af gamla granträd. Här stod jag länge och beundrade de vackra omgifningarne, innan jag begaf mig hem, kännande en högst behaglig trötthet. Jag var glad att finna en munter eldbrasa brinnande i det lilla trefliga hvardagsrum, som vi hade utvalt åt oss, ty oktober-aftnarne voro kyliga, och det uplysta rummet med gardinerna tätt fördragna och med den flammande kakelngns-elden var hemtrefligt och behagligt att se. Detsumma var töbordet, som var framdraget till elden, och likaså min gamla goda tant, den behaglisaste synen af altsammans, der hon satt i sin ländstol, flitigt stickande med det silfveryråa håret slåtstruket under enkemössan och med ett kärleksfullt leende på det milda ansigtet, då hon blickade upp vid mitt inträde. IIon bannade mig skämtsamt för min långa frånvaro, kallade mig en liten oförbätterlig dagdrifverska och förutsade, att jag skulle förkyla mig eller gå vilse, om jag fortfore med dessa ensamma vandringar så sent på dagen. Ett löje