Norrländska Korrespondenten – 8 juni 1872, sida 2

och en kyss voro de enda ursäkter, som den yra nigcen hade till tack för hennes lilla predikan. Nåväl, mitt barn?, sade hon, då teet var drucket och vi sutto tillsammans vid brasan; du har icke berättat mig hvar du har varit och hur långt, och hvad du tycker om Holmly. Du måste hafva gjort många uptäckter, eftersom du varit så länge borta. 0, lilla kära tant, det är förtjusande! utropade jag hänförd; du har aldrig berättat mig, att det var så vackert. Jag untager, att jag måste ha gått flera mil, men jag kände ingen trötthet: det var så mycket att beundra, och så stannade jag ofta för att se husets belägenhet från olika punkter. Det ser isynnerhet pittoreskt ut från en liten granbeväxt kulle långt bort i trädgården. Ja, det är Esthers kulle, svarade min tant, och dessa granträd hafva, säger man, vurit der, innan Ilolmly Hall bygdes, för flera århundraden sedan. Dock kan jag icke innestå för sanningen häraf; men det har ofta berättats, att de aldrig vissnat, sedan de händelser inträffade, hvaraf kullen fick sitt namn. Och hvem var denna Esther? frågade jag, och hvarföre heter den Esthers kulle? Den kallas så, sade min tant, Pefter en olycklig dame, som lefde i detta hus för många år sedan! Naturligtvis finnes det en gammal historia om henne. O, vålnaden! utbrast jag. ÅJa, det finnes en spölckistoria om det här huset, det vet jag, och du får lof att berätta den för mig genast. Gör det, lilla kära tant!