Norrländska Korrespondenten – 4 juni 1872, sida 2

Vålnaden på Holmly Hall. (Ur Jonkopingsbladet.) Detta var altså mitt hem, Holmly Hall. En underlig, gammal oregelmessig hop byggnader, alldeles renonce på arkitektonisk skönhet, sammanhopade, som det tycktes, utan ordning, utan symmetri, till och med utan smak, och likväl med en viss pittoresk effekt, som hänryckte mig då jag nu såg det för första gången. Jag höll af det; jag höll af dess gråa stenfasad och spetsiga gaflar, de solbrända fönsterrutorna, dess yammalmodiga, höga tak och stora skorstenar, till hälften dolda under de stora, gamla träden, hvars djupa grönska nu öfvergått till höstens vexlande färger — guldgult, högrödt och mörkbrunt —, som alla i det milda oktober-solskenet sammansmålte till en harmonisk, brokig färgmassa. Äfven bygnadernas inre behagade mig; jag tyckte om de långa korridorerna, som ledde till aflägsna flyglar och hemliga trappor. Man stötte öfver alt på små krokiga gångar; dörrar, som voro konstmessigt dolda i väggarne af föråldrade, panelade rum, underliga lokaler, hvilka måhända hade tjenat till gömställen i de agoda, gamla dagarne, voro anbragta här och der lika väl som vänliga, behagliga rum i en mera modern stil, med utsigt åt terrasser och aller eller till de mera i ögonfallande omgifningarne. Slutligen (och det var i mina ögon icke dess minsta förtjenst) var en spöklistoria förenad med det gamla stället. Och alt detta var mitt. Hur underligt det