Norrländska Korrespondenten – 1 juni 1872, sida 3

IV. Snön föll i ymnighet öfver fält och vägar samt piskade den arma flyktingen i ansigtet, de vissnade bladen föllo med ett rasslande ljud till marken och himlen betäcktes med tjocka, svarta moln. Till slut satte sig Marthe uttröttad i en snödrifva för att hvila. — Mamma, jag fryser, sade Lucie och hackade tånderna. — Fryser du min engel, svarade modern och såg sig ängsligt omkring. Snön föll alt tätare, någon menniskoboning syntes ej och ett gräsligt tjut genljöd genom rymden. — Vargar, mumlade Marthe, vargar. Hon bibehöll sin plats orörlig och känslolös och såg på sin lilla slicka, som insomnade och på hvars af kölden blåaktiga ansigte syntes ett matt leende. — Min Gud, hviskade Marthe, fins det då ingen hjelp för mitt barn! Hon aftog sin trasiga klädning och invecklade den alt jämt sofvande Lucie deruti. Den unga modren betraktade med blandade känslor af kärlek och förtviflan sitt barn, hvilket hon sökt skydda mot, kölden genom att till hälften blotta sina egna fina och späda lemmar. Till sist kröp hon ned i snödrifvan bredvid Lucie och lade hennes små, stela armar kring sin hals. — God natt, älskade mamma, nu fryser jag inte mer, hviskade den lilla. Modern pressade sina läppar mot barnets och inom kort öfverhöljde snön dessa två, hvar