sparka mig undan och säga till honom: Hon är en tiggerska, som jag tagit upp från landsvägen för att roa flickan. Och jag skall likaväl känna mig lycklig som i ett paradis. — Men Lucie säger hvem ni är, svarade gumman, som tvekade icke af barmhertighet, utan vid tanken på att ha två föremål att hata ? stället för ett. Lucie säger det, så att jag hlir bortkörd. — Det kan ni bli i fall Lucie säger hur ni slagit henne. — Nej, hon vågar inte klaga, hon är mycket för rädd. Heran hotade Lucie med knuten hand och modern darrade från hufvud till fot. — Nej, jag vill inte se er, skynda er härifrån, befallde gumman ånyo. Lucie upgaf förfärliga skrik och Marthe skådade tröstlöst mot himlen. Hon hade tvärtemot sin gudomliga beskyddarinnas råd gifvit sig tillkänna för Lucie. IIennes straff började. — Se så, låt det vara slut nu, sade den förfärliga gumman och försökte att med våld draga Lucie till sig, men snafvade, så att hon baklänges rullade ned på golfret. Fattad af en plötslig ingifrelse, ilade Marthe sned Lucie på armarne ut genom den halföpna dörren, som hon stängde i dubbelt lås om den afskyvärda kvinnan. Marthe hörde hennes rop om hjelp och bad till Gud samt hastade med betvingade steg med sin dyrbara börda i den mörka natten genom den ödsliga och menniskotomma nejden.