Norrländska Korrespondenten – 1 juni 1872, sida 2

De Skönaste perlorna. Legend, bearbetad från franskan af Sigyn. (Forts. från n:o 60.) — Nåd, min fru, nåd för barnet, suckade modern och hopknäpte ångestfullt sina händer. — Din usla fjolla, kom i håg att det inte passar dig att blanda dig i hvad jag gör. Jag hör aldrig annat än att hon ropar på sin mor en kvinna, som reste bort med sin älskare för att söka äfventyr. — Af barmhertighet, min fru, tala icke så till henne, till Lucie, sade Marthe med hjertskärande röst. — UILoad rör det dig, en tiggerska, om det faller mig in att lära detta barn att förakta sin mor? Och det måtte väl vara rätt. — Det är förfärligt, mumlade den olyckliga, felaktiga kvinnan med nedböjdt hufvud. — Se så, kom, Lucie, nu skall du följa med mig till den svarta källaren, började gumman ånyo. Lucie blef dödsblek och hennes små händer grepo krampaktigt fast vid det rankiga bordet och hon skrek rildt: — Nej, nej, jag är rädd för de elaka djuren, som bita mig. Jag skall aldrig, aldrig göra så mer. — Kom barn och skrik inte. Den förfärliga kvinnan grep den lilla, darrande jlickan hårdt i armen. — Mamma, mamma, hjelp mig! ropade den plågade engeln. — Ja, skrik, du, så kommer hon sdikert, svarade hexan och skrattade hemskt.