Norrländska Korrespondenten – 1 juni 1872, sida 2

— Mamma, älskade mamma, gå inte ifrån mig, stammade flickan. Marthe böjde knä och utbrast med kort och flämtande röst. — Min fru, jag hatar er icke mer, utan ber er i djupaste ödmjukhet att få stanna här. Det kan icke vara möjligt att ni vill skilja mig ifrån henne, då ni ser att jag är hennes mor. Ni har kanske också barn? Aef, var barmhertig! lon är liten och behöfver mig, Ni ser väl att hon dör utan sin mor. Jag är säker om att ni hyser medlidande med både henne och mig. Jag vill vara en tjenarinna och förrätta alt arbete i huset och älska och välsigna er, blott ni hör min bön. — Ocse jag, inföll lilla Lucie och sammanknäpte sina små darrande händer, jag skall ock så älska dig, ma bonne, bara mamma får vara hos mig. Gummans svar bestod i en hotande rörelse mot dörren, men Marthe gjorde dock ännu ett försök och släpade sig fram till henne samt fortfor: — Min fru, jag skall arbeta nätter och dagar och ni skall få slå mig som en hund, om ni så vill, blott ni icke skiljer mig från Lucie. Jag har felat, det är sant, men jag har äfven gråtit och lidit förfärligt. Haf för Guds skull miskund med mig. Iillåt mig vårda mitt barn. En sådan liten engel har behof af ömhet och smekningar, som endast en mor kan gifva. Blir ni missnöjd med Lucie, så sätt mig i hennes ställe i källaren bland råttorna. Och när hennes far kommer för ati. återfordra henne, skall ni gömma mig eller