Norrländska Korrespondenten – 1 juni 1872, sida 2

hon kände sitt barns små armar kring sin hals och var beredd att, om så fordrades, med sitt lif försvara den lilla. — På dörren med dig, du usla, låtlfärdiga stycke! dundrade den gamla och rusade emot Marthe. Men den på en gång så lyckliga och olyckliga modren, som var i ett slags yrsel, ropade: — Ack, det är ju hennes små rosenfärgade fötter, som jag förr brukade kyssa, och hennes små fina händer och ljufva småleende. Tula, min Lucie, och kalla mig mamma ännu en gång. Å Lucie, som betydligt lugnat sig, upslog sina stora ögon och svarade gladt: — Är det för att leka med mig, mamma som du har så fula kläder? Förr var du så vacker. Ack, du har ändå kvar dina lockar, som äro lika långa och vackra som mina. Lucie visade med barnslig stolthet sina guldfärgade lockar och lät tvärs igenom tårarne höra ett silfverklingande skratt. Hennes så länge saknade mor var ändtligen i närheten och hon fruktade icke mer sin tyranniska vårdarinna. — Nå, hvarför går du inte? röt gumman. Marthe begrep nu först fullkomligt att dottern ånyo skulle röfvas ifrån henne, och lät sina blickar med ett uttryck af sönderslitande smärta vandra emellan gumman och Lucie, som med fördubblad fasa gömde hufvudet vid hennes bröst. — På dörren med er, uprepade hexan samt tillade: Lucie skall nog få sitt straff sedan.