Norrländska Korrespondenten – 28 maj 1872, sida 3

är nu ett wäldigt träd, fom bär rikliga skördar af flora mäls lamtarde äpplen, som skulle duga att sätta fram för sjelfwa ungen. När byns gossar skrattade åt Per Jonssons apel, då fanns på hans faders hemman ej ett träd, ej en buske, utom nå gra enbuffar fom frodades mid en gärdesgård. Men Per, hwars håg för trädplantering tidigt blifwit wäckt, lade fruktkärnor i jorden och erhöll hwarje år nya plantor, dem han wårdade med omsorg. Han lärde fig att ympa och okulera. Han gick långa wägar för att slaffa fig skogsfrön, och för hwarje år ötades Hans plantskolor. 40 år hafwa sedan def förrunnit. Per Jonssons hems man fer ut fom en lustgård. Gans goda trädgårdar gifwa honom en större winst än sjelfwa gården, fom är liten och beftår af en sämre jordmån. Hans bihus gifwer Honom honung. Om ni beföker Honom, blir nt bjuden på hälos samt och wäljmakande win, pressadt ur bär af Hang träds gårdar. OM för alt detta har han att tacka de der små Hjertblas den, fom han upptädte när han endast war 10 år gammal. Det war genom dem han gjorde bekantskap med och lärde älffa moder Natur; det war odiå genom dem grunden lades till det milda och älskliga wäsende, som karaktäriserar gubben på Han ålderdom. Hwilket paradis wårt land skulle blifwa om ala eller de flesta följde Ber Jonssons exempel! Det kostar så litet att planterade ett träd eller en buske; men när trädet eller buften fått fast rot wöxa de oh bära frukt, och för den förbigående wandraren hwiska de under långa tidrymder: den som planterade mig mar en fofters landswän. (Framåt!)