Norrländska Korrespondenten – 25 maj 1872, sida 2

De skönaste perlorna. Legend, bearbetad från franskan af Sigyn. (Forts. från n:o 59.) Nå, fortfor den främmande, vill du följa mig, så skola vi bortföra flickan, som sedan alltid skall älska och vörda dig. Den unga kvinnan uplyftade sitt af tårar badande ansigte och mumlade: — Uon skall älska mig, hon skall älska mig! — Ja, följ mig blott. Hon öfverlade och vred händerna i tröstlös ångest. UIennes dotters förakt var nådestöten för det arma, kvalupfylda hjertat. — Nej, nej! ropade hon med styrka, jag får icke vara svag. Det måste finnas en försoning. Jag kan icke samtycka till att Lucie föraktar och hatar mig, men räddad skall hon bli. Gud är rättvis, han skall se mitt straff och låta min dotter bli ren och ädel. Jag vet och känner, att om jag fortsätter att framsläpa mitt eländiga lif på vandringar öfver vägar och stigar, så skall den allgode bli barmhertig och låta mig ibland se mitt barns ljufva anlete och tillåta henne att vara lycklig och aktad. — Är detta ditt sista ord? sade mannen långsamt. — Ja, aflägsna er. Susandet af vingslag förnams nu; engeln återtog sin rätta gestalt och flög mot himlen, för att säga Gud, det den; unga modren gått segrande ur de två första pröfningarne. Marthe hade ånyo sjunkit på knä och bad för sin lilla dotter.