Norrländska Korrespondenten – 25 maj 1872, sida 2

Efter en stunds paus fortfor hon: — Jag skall ta er på försök. Om ni också vill, kan ni inte bestjäla mig. I afton skall ni få den mat, som var ämnad åt Lucie, men som hon inte behiöfver, derfore att jag låtit henne lägga sig. Den beklagansvärda modern kväfde med möda ett ångestrop. — Min fru, hvad har denna lilla vackra flicka gjort, för att förtjena en sådan bekandling? stammade hon. — Vacker, säger ni! Låt henne bara höra det så skall jag nog hämnas på er. Ungen är ful och gråter ständigt och ropar på sin mor, fast jag har henne af ren barmhertighet. — Jag vill gå till min lilla mamma, inföll flickan hastigt, hon kysste och smekte mig och var så vacker med sitt ljusa hår; hvarför, tillade hon, häftigt snyftande, kommer hon inte hit? — Din mor var inte mycket värd. IIon var en lättfärdig slinka. Och i fall du inte vill bli lika förlorad, får du sluta upp med att skrika efter kenne. Marthe tillslöt ögonen och trodde sig färdig att dö. — Tig, du grymma markatta, återtog den gamla, vänd till barnet, annars sätter jag dig i den svarta källaren. — Nej, nej; jag vill inte dit. Jag skall tiga. Förlåt mig, förlåt mig, utbrast flickan med fasa. . (Forts.)