Norrländska Korrespondenten – 25 maj 1872, sida 2

— — T ——4—— —— e— — r—— silkeslockarne var hennes dotter. Hon hade dock icke rättighet att öfverhölja henne med tårar och smekningar och säga: Jag är din mor, Lucie. Men med ett helgonrent småleende och tårfylda ögon tackade hon Gud i sitt hjerta, och hon häfvade endast för att vakna ur sin ljufva dröm. — Urad vill ni, tiggerska? sporde den gamla bistert. Marthe svarade icke genast, hon såg blott på barnet och var nära att kväfvas af sinnesrörelse. — Svara, snåste hexan, och sluta en gång att med ögonen äta upp det der stackars eländiga kräket. — Ack min goda fru, genmälte Marthe med ögonen altjämt fästade på Lucie, hvars tårar uphört att rinna och som nyfiket betraktade den främmande, jag tänkte fråga om ni ville ha mig till tjenarinna? — Lill tjenarinna, hvad skulle ni göra? — Sköta denna lilla vackra fröken, svarade hon och visade med handen på Lucie. Då gumman icke bevärdigade henne med svar, fortfor Marthe: — Öch äfven för att hjelpa er min fru. Jag är ung och stark, har mod att arbeta och skall göra det väl. — Jag är inte rik nog för att ha en tjenarinna. Packa er härifrån, oförskämda landsvägsstrykerska. — Jag vill tjena er för ingenting, min fru. — Jaså, sade gumman förvånad och nästan blidkad, för ingenting.