Norrländska Korrespondenten – 25 maj 1872, sida 2

0c—ii—c——ä— —— Under natten hade hon en sällsam dröm. Ilon tyckte sig i en besynnerligt förgyld och skulpterad nisch se en präktigt klädd kvinna sitta med en guldkrona på hufvudet och en bukett af hvita liljor i handen. — Marthe, sade gestalten med en röst, harmonisk som eolsharpans ljud, kläd dig så att ingen känner igen dig och gå till landtgården. Du skall bli emottagen der och Jag skall ingifva dig hvad du bör säga. Begif dig i väg redan i afton, men akta dig noqa att förråda det du känner barnet, ty då är alt förloradt. Gå, arma mor, fatta mod och glöm icke att dagligen bära din rosenkrans. Jungfru Maria beskyddar alla dem, som åkalla henne. III. Marthe vaknade och medan hon inväntade natten, gömde hon sitt rika, blonda hår under en sådan mössa, som bondkvinnorna bruka, och hvars grofva krus dolde hennes ögon; derefter iklädde hon sig en trasig klädning och vandrade, stödd mot en käpp, bort till Lucies hemvist samt bultade på dörren, såsom hennes beskyddarinna sagt. Hon dlef icke insläppt, men hörde att Lucie grät. Past besluten att icke gifva vika, knackade Marthe, skälfvande af förskräckelse och nära att svimma, ännu en gång på dörren. — Nå, så kom in då! skrek en rå och skarp röst, Marthe öpnade dörren och var nu blott några alnar skild från sitt barn. Den olyckliga moderns hjerta slog våldsamt. Denna lilla englalika varelse med de blonda,