Norrländska Korrespondenten – 23 maj 1872, sida 3

ensam lida derför. Min botgöring förvärfvar mig måhända en dag nåd inför Lucie. — Vvansinniga, genmålde främlingen med ett kallt skratt, du tror att din dotter skall förlåta dig! Nåväl, se hit! Han framtog en spegel, hvilken Marthe med darrande händer mottog. Det dröjde länge innan hon i spegeln såg något annat än sitt bleka ansigte med dess uttryck af stilla, oläklig smärta, men slutligen såg hon ett töcken, som efter hand formade sig till ett palats, hvaruti gafs en lysande fest. Det var hennes eget palats, der hon förr mottog ståtliga kavaljerer och sköna damer, för att i stormande nöjen glömma den sorg, som redan då förtärde henne. Det lysande sällskap som nu rörde sig derinne var henne dock obekant, men i samma fönstersmyg, der englarne en gång sett henne gråta, satt en ung förtjusande flicka, med hennes egna anletsdrag, gyllene lockar och behaglig hållning. — Det är ju jag sjelf, sådan jag var för länge sedan, klagade den stackars unga modren, — Tyst och se mer, befallde den okände. Marthe teg och riktade ånyo sina blickar mot spegeln. DUDen unga flickan sönderplockade en bukett och lyssnade till de kärleksförklaringar, hvilka hviskades i hennes öra af en ung, vacker vid hennes sida sittande man. Det öfriga sällskapet skrattade, skämtade och dansade, medan de båda älskande försvunnit bakom fönsterdraperiet.