Norrländska Korrespondenten – 23 maj 1872, sida 3

aftonen förut funnit på det bord, vid hvilket hennes dotter lekt. Oaktadt kölden och nordanvinden, öpnade vildblommorna rundtomkring vägen sina kalkar och upfylde luften med de ljufvaste vallukter. Det var englarne, som vid den arma modrens fötter strödde himmelska blommor, för att gifva henne mod att fortsätta sin väg. Då Marthe inträdde i sitt dystra hem, varseblef hon med förvåning en främmande högväxt man, med stolt ett utseende. — Marthe, sade han högtidligt, jag älskar er. Jag är rik och mäktig och kommer för att fråga er, om ni vill följa mig till det rike, hvars herrskare jag är. Ni skall bli dess herrskarinna, alla mina omätliga rikedomar skola tillhöra er och ni skall bli älskad så, som ingen dödlig ännu blifvit det. Säg, samtycker ni? — Nej, svarade hon lugnt, jag vill vara nära Lucie. — Nåväl, jag skall återge dig Lucie. Jag skall utrusta en ansenlig flotta och sätta en stor armå på fötter och draga i härnad mot ditt land och vi skola bortföra barnet. — Ah, kan ni göra alt detta! utbrast Marthe med öfversvinnelig glädje. — Ja, jag svär det. Ar ni färdig? Den unga kvinnan skakade på hufvudet och svarade med smärtsamt uprörd röst: — Nej, ni skall icke utgjuta blod för min skull. Min dotter bör icke återskänkas mig med våld. Jag har varit brottslig och måste