Norrländska Korrespondenten – 23 maj 1872, sida 3

— Lucie, sade den unge mannen med smekande röst, ni samtycker då att folja mig, oaktadt vi aldrig kunna blifva förenade? — Ja, svarade barnet, hvars ord trängde med skärande tydlighet till den förkrossade modern, ja, jag vill det, ty hellre än att enligt min fars önskan gifta mig med en gammal gubbe, flyr jag med er. — Men, återtog älskaren med en blick af djupt medlidande på den unga flickan, som talade lugnt och omisstänksamt, jag vill icke dölja att ni blir förlorad i verldens ögon emedan jag icke kan gifta mig med er. Er far, Lucie, skall förbanna er. — Min far älskar mig icke och oroar sig icke öfver hvad det blir af mig. — Än minnet af er mor? — Min mor, sade hon utan förvirring, förlorade jag som mycket liten. och min tar talar endast om henne med förakt och vrede. — Lucie! utropade han. — Jag skall, likt min mor, följa mitt hjertas röst, och om ni en dag uphör att älska mig ... så, tillade hon tvekande. — Fortsätt, bad han oroligt. — Jag är ung och skön som min mor och skulle således trösta mig som hon. — Marthe upgaf ett skrik af fasa och förtviflan och kastade spegeln mot golfvet, så att den krossades. — FHFöraktad af mitt barn! suckade hon och nedsjönk på knä. Min Gud, skona mig härifrån, eljest blir jag förlorad! ( Forts.)