Nej! uprepade han med styrka, öfverlemnande sig åt den ånyo upraknande kärleken. Vi skola icke mera skiljas. Du skall bli den fordna, förtjusande, sköna Martke. Min älskade, min engel! Kom! kom! Han reste sig för att hjelpa henne upp i sadeln. — Skola vi resa båda två? frågade hon med hänförelse. I detta ögonblick lossnade en vissnad tusensköna, som hon burit i skärpet. Hästen blef otålig och gnäggade och den unga kvinnan gled sakta ned på marken. — Farväl, Henri, farväl för alltid! utbrast hon feberaktigt. Er kärlek kan inte återge mig min dotter, och det är efter henne jag trånar. — Min kärlek skall lära dig att glömma henne. — Nej, icke ens döden kan rycka mina tankar från det ställe, der mitt barn vistas. Gå, gå, jag känner er icke mer. — Men du älskar mig? i — Nej, jag älskar er icke mer. Jag har för ett ögonblick uprörts och förvirrats af mina förra villor. Mitt hjerta är dock helt och hållet der, fortfor hon, och pekade mot förut omnämnda landtgården, från hvars skorten man på afstånd kunde skönja röken, der, och endast der, fins min själ. Hon gick bort med snabba steg, utan att blicka tillbaka efter den, för hvilken hon offrat alt. Med en känsla af helig andakt tryckte hon sina läppar mot den lilla tusenskönan, som hon