Norrländska Korrespondenten – 23 maj 1872, sida 2

konrulsiriska frossbrytningar, ock det var i sanning en förfärlig syn att se denna lilla förtriflade, endast fyra år gamla flicka, som ensam i den mörka natten åkallade sin mor. Utmattad af gråt, somnade hon slutligen. Englarne bibehöllo sin plats vid hennes säng och hörde hennes små rosenläppar sakta hviska: — Mamma, gå inte mer, så skall jag vara så snäll. När seraferna ändtligen gingo derifrån, blefvo de varse en blek och illa klädd hvinna, som knäböjde på den kalla stentrappan utanför huset, med armarne sträckta mot dörren, liksom hon velat omfamna den. Månen kastade sitt skimmer öfver hennes ansigte, hvaruti djupaste förtviflan stod att läsa. Den ena tåren efter den andra droppade från hennes kinder, utan att hon gjorde den minsta rörelse. Detta fortfo, tills dagen grydde, då den arma tryckte en lång kyss på den känslolösa dörren och aflägsnade sig med dröjande steg. Englarne hastade nu fram och upsamlade de tårar, som fallit på stenen, ty de igenkände dem såsom droppade från den kvinnans ögon, de sökte. Glada öfver att ändtligen ha funnit hvad de så länge sökt, svingade de sig upp mot himlen igen och nedlade vid den hela jungfruns fötter det dyrbara perlband hon önskat erhålla. Då Gud frågade hur han skulle belöna dem begärde båda att barnet skulle återförenas med sin mor. — Vare det så, ljöd den allsmäktiges svar,