Norrländska Korrespondenten – 23 maj 1872, sida 2

De skönaste perlorna. Legend, bearb tad från franskan af Sigyn. (Forts. från n:o 36.) De båda englarne nalkades barnet och den yngste hviskade: j — Skola vi föra henne med oss, broder? Hon är altför skön att stanna kvar hos menniskorna. — Vi skola begära tillåtelse af vår fader i himlen svarade, den andre. Den lilla darrade nu, liksom hon gripits af en häftig förskräckelse. — Mamma, ropade hon, älskade mamma! — Hvad vill du? skrek den gamla kvinnan halfsofvande. — Ack, banna mig icke, bad den lilla ödmjukt. Jag såg mamma, hon var nära mig, så att jag kunde kyssa hennes vackra lockar och bleka kinder. Ack, min älskade mamma ... — Tig du bara och sof, i stället för att berätta mig dumheter. Tycker du det är skäl att väcka mig för den strunten? Du vet ju i alla fall att din mor är död. — Död! uprepade flickan med tårfylda ögon. Skall mamma länge vara död? Ack, hvad jag gerna ville se henne. — Tyst Lucie! dundrade gumman; säger du ett enda ord till, så skall jag stiga upp och ge dig stryk. Det dröjde icke länge innan den gamla hexan snarkade högt, men det stackars barnet drog täcket öfver hufvudet för att dölja sina snyftningar. IIlela hennes lilla kropp skakades af