Norrländska Korrespondenten – 23 maj 1872, sida 2

Han höll in sin häst framför den unga kvinnan, som stod med nedsänkta ögon, och drog vid åsynen af hennes torftiga klädsel ett silfvermynt ur fickan, sägande: — Se här, mitt barn. Säg mig om jag har långt till staden. Den unga kvinnan betraktade honom forskande, med ett sammanblandadt uttryck af ångest, beundran och berusande passion. — Henri! utropade hon slutligen med hänförelse, Henri, det är då du! Krukan nedföll i sanden och den unga, darrande kvinnan sjönk i armarne gå den vackre ryttaren, som skyndsamt hoppat ned från hästen. — Marthe, Marthe! stammade han med bestörtning, ännu blekare än hon, och höll henne under den djupaste sinnesrörelse fast sluten intill sig. Hon hade i denna stund glömt alt. Den grymma skilsmessan med dess förfärliga följder och vreden hos dem hon förolämpat. Hon hade blott en känsla af att den förlorade, så bittert begråtne, alltid väntade älskaren var sluten i hennes armar och hvilade mot hennes hjerta. Hon skrattade och grät på en gång och hviskade med ett ljuft leende: — Jag är visst mycket blek och förändrad, emedan jag har lidit så mycket, men jag skall snart bli lika skön som förr, ty du älskar mig, är det icke så? Och vi skola icke mera — Nej, min ljufva vän, svarade han och böjde knä för denna ädla, olyckliga kvinna.