Norrländska Korrespondenten – 23 maj 1872, sida 2

jag tycker icke om att man skiljer barnen och mödrarna åt. Men då den stora gyllene boken öpnades, deruti menniskornas gerningar stå uptecknade, rodnade alla de helige, som voro närvarande, ty denna kvinna var en stor synderska, hvilken öfverträdt de menskliga lagarne. — Denna kvinna, sade Gud allvarsamt och vände sig till de bestörta englarne, är mycket brottslig och måste lida sitt straff. Begären något annat. Englarne knäföllo för den allgode och bådo honom att denna arma mor, som redan länge straffats genom en omätlig smärta, icke skulle behöfva lida mer. Och jungfru Maria, som erinrade sig sina kval, när hennes dyre son korsfästades, hopknäpte sina händer, sträckande dem mot den vredgade Guden och sade med sin ljufva röst: — Nåd, nåd, barmhertige fader! Och med henne instämde englarne, erkeenglarne, cheruberna, helgonen, martyrerna och alla himlens saliga innevånare. Gud, den alltid barmhertige, lät sig bevekas och sade slutligen: — Jag skall sända denna mor tre pröfningar, och om hon segrande genomgår dem, skall jag befalla att barnet blir henne återgifvet. II. En dag, när den gråtande kvinnan återvände från en källa med sin vattenkruka på hufvudet, mötte hon en ung man till häst, klädd i siden och skimrande af guld. Af hans stolta min slöt man genast till, att han var en ädling af hög börd.