Norrländska Korrespondenten – 18 maj 1872, sida 2

Alwar och Skämt. Hwilken förändring genom Guds ftidelfe! ut. ropade den numera ftormåftiafte herre och kejsare till Nordtyskland, då det sista kriaets wexlingar få underbart länkat fia til hang fördel. Detta ut. rop föll mia i hågen wid tanken på de omftörts ningar sistlidne wecka åwägabragt wår gota stad. Först och främst sjöfartens öpnande, som gerna kan sägas ha blifwit konstaterad och inwigd per nom Gustaf Aroljs ankomst, hwilket stedre på weckans första dag. J förbigående kan nämnas att detta år 7 eller 8 gången tapten F. T. Neutrick warit den första änabåtebefälhafwaren i wår hamn. När sjöfarten börjas, då börjar det kraftiga lif: wet, den driftiga, rastlösa werksamheten, lust och fröid. Jsen går bort från wåra matten för att lemna plats åt en talrik flotta fom åt wår wadra fjärd och hamn per en egendomlig pittoreft prägel. Der snön nyss låg nåstan cöfwerstigligt uptornad på wåra kajer, upstaplas nu bögar af säckar, tunnor, fastager med ett ord kärl af alla flag och alla former, innehållande från och med de oundgänglingaste lifsförnödenheter till oc) med de dyrbaraste lyxusartiklar. Jag wet knapt något angenåmare tidsfördrif än att en rittiat ledig stund flå fia ner på verandan till botell Knaust, än med drömmande blid följa de luftiga blå rökringlarne från en doftande ci garr, än låta blicken swäfwa ut (en oskyldig utswäfning, ide sant?) öfwer det rörliga lifwet på land och fjö, än låna örat åt forlet och bullret rundtomkring (ett glädjande buller, wida slildt från det till wintern hörande.) Den länga, tysta wintern bar kvarlemnat en wiss beflämrdbet, en obestämd tryckning i ditt finne, fom wårens första ej fult tillförlitliga fläktar ide förmått bortblåfa. Du wågar ej tro att isen på alwar gått fin wäg; du undrar om ej mor: gondagen ffall medföra en ostlig mind med löld, drif-is och dimma; du låter ej för ett ögonblick ögonlodet falla igen af fruktan att ditt öga, åter obetäckt, stal skada marken täckt af detta bekanta täckelse af snö — som så länge bländat dig. Då spnes ett segel bortom slarpskyttelågrets udde, det strider sakta fram, snart är udden klarerad: ett fartva kastar antar på fjärden. Ett andra följer, ett tredje, ett fjärde o. s. w. det ena efter det andra, ja flere samtidigt till dess en skog af master utbreder fig i taflans fond på ömse sidor af Tjujholmen. Handeln är kosmopolitisk och man bör derför ej låta fin glädje störas af det fätal swenska flag: gor, fom nästan förlora fig bland mängden af i all synnerhet norska, hwilta för hwarje är blifwa alt talrikare i wåära farwatten. Dessutom äro ju norrmännen wåra bröder och wi böra wäl unna wåra bröder få godt fom oss själfwa. Zmellertid låter du med tillfrersstållelse din blid bwila på warfwen, der idoga arbetare under stickktiga byggmåstares ledning timra upp det ena efter det andra af dessa flytande wallar, som skola bära swenska flaggan wida omkring i de fredliga idrotternas tjänst. Skeppet Armida, bygdt på det längst borta belägna br Axell tillhöriga warfwet, bar redan, innan detta hinner tryckas, med utsökt behag badat fina prydliga former i bet salta blå och den bädd, hwarpa hon hwilat, kommer att förlängas, som det saats, till tjänst för en tilämnad itor lastangare. På nya mwarfs met resa fig helt nära hwarandra twå fartyasbyg: nader, af hwilka den östra, tillhörig bolaget Föreningen, kommer att förses med propelerångmaffin och den weftra blir det tredje af Medelpads GStkeppsbyggeriatticbolagå fartyg, ett nytt bewis på bwad många fmå funna uträtt genom enigt samarbete. Annu närmare, på gamla mwarfwet äro tre far. tyg unter byggnad för enskild räkning.