Norrländska Korrespondenten – 16 maj 1872, sida 2

stan aldrig hördes något annat än skratt och musik. Englarne foro vidare och sökte ifrigt, men kunde icke återfinna den bleka skönheten, som grät perlor. De gingo in i alla slott och alla hus, ja, till och med i alla kojor samt granskada de sofvande och läste i deras tankar. De veko likväl ofta tillbaka för de hemska varelser, som höllo vakt kring slumrarnes läger, ty alla de laster, åt hvilka de i vakande tillståndet hängåfvo sig, syntes i förkropsligad gestalt för de båda seraferna. Emellertid möttes de dock, vid sina besök i menniskors boningar, af Amor, som småleende och med fingret på läpparne ville aflägsna sig för att lemna rum åt englarne, men de lydde ej den lille guden, som, oaktadt han hade vingar på skuldrorna, liknade dem så föga. Det hände äfven någon gång att de påträffade menniskor, som hade rena samveten och framhviskade oskuldsfulla böner i drömmen. Vid dessa sistnämndes hufvudgärdar dröjde englarne länge och upskrefvo deras tankar för att meddela dem åt Gud. Uttröttade af alt detta sökande återvände de en dag till en landtgård, af ett ganska torftigt utseende, hvarest de gingo in i ett lågt, trångt och nedrökt rum, som endast var möbleradt med några träbänkar, ett haltande bord och ett par eländiga jernsängar. I den ena af dessa sof en gammal kvinna och i den andra den lilla skönaste flicka, hvars rosiga ansigte omgafs af rika guldglänsande lockar, hvilka bildade en sällsam kontrast mot de svarta ögonhåren. (Forts.)