Norrländska Korrespondenten – 14 maj 1872, sida 3

På morgonen af konfirmationsdagen Ur din morgonsömn du fatta Wädtes utaf Engelns kyss, Cngelns, hwillen gid att wakta string ditt stilla läger nyss, Han fin silswerwinge lade Åfwer dig, med fakta jus; Och hans purpurläppar fade: Wakna upp till fröjd och ljus! Waknadt har du, ljuset strömmar Rikt oc) härligt i din Häl; Till din barndoms yra drömmar Säger du ett ömt farwäl. Werkligheten på dig wäntar, Alt blir ide nu som förr: Lifwets djupa alwar gläntar Redan på din framtids dörr. Ad, men Religionens stjerna Stall ju stråla på din stig. Den skall leda, lysa, wärna OM ull himlen föra dig; Klart def purpurlaga tändes, Ljus oc) härlig, ljuf oc) mild, När från ffyn Guds Engel sändes J en menlös dufwas bild. Snart de helga klodor skalla, Ljunga högt om frid och hopp: Fader, moder, syskon — alla Följa dig till templet opp. Hwarje hjerta dig wälsignar, Ber med andakt för ditt wäl, När till altarts fot du dignar, Giswande åt Gud din själ. O, så flyktar jordens dimma, För Guds kärleks klara sol, J du Religionens strimma Från Allfaders nådastol, Ned i desja unga hjertan, Som i dag Han kalla will, Att i glädjen som i smärtan De må honom höra till! O, få sjunk i Frälsanrins armar, Se Han står med öppen jamn, Han, som ewigt sig förbarmar, Hör, Han kallar dig wid namn. Tydligt han sig uppenbarar, Frågar mildt: Du är ju min? Och ditt rörda hjerta swarar: Ja min Gud, för ewigt din. (B.)