Norrländska Korrespondenten – 7 maj 1872, sida 2

ring och det armband, han dagen förut gifvit sin fåstmö, men hvad de gröna skogarne beträffar, så såg det ut, som om elden gått öfver dem. PHvad! ... hvad nu ... hvad förslag! utbrast v. häradshöfdingen, tog ett skutt ur sängen och började tassa i strumplästen fram och tillbaka på golfvet, under det han genomögnade sin svärmors bref. Hvad sju tusan vill det här säga! fortfor han i det han frammumlade följande lysryckta strofer ur brefvet: Min dotter är för god att ... Olycklig fallenhet för spirituosa ... Emelie med sina rena seder . . . Supa opp sin hustrus förmögenhet . . . Komma hem som en kaja om aftnarna ... Göra min dotter olycklig .. Är menniskan galen! tillade v. häradshöfdingen och kastade brefvet på golfvet. Derefter hastade han att få på sig kläderna, rakade sig, skar sig ouphörligt, nöp små bitar ur ett Aftonblad och lade dem på skråmorna, tömde en hel karaff vatten för att upfriska andedrägten och störtade ut rummet, styrande kosan rakt på sin svärmors hus. Sanningen att säga, så led vår häradshöfding verkligen orätt. Han kunde visserligen vara med i glada lag, han som andra, men till de beskyllningar, brefvet innehöll, var han fullkomligt oskyldig. I glädjen öfver sin oförmodlade lycka hade han på förlofningsdagen lagit för mycket för sig, men hans ölsinne var godt, tycka vi. Vår v. häradshöfding, anländ till vederbörlig ort, möttes af en piga, som förklarade, Patt herrskapet icke tog emot. Men häradshöfdingen