Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1872, sida 2

förstkommande tycktes nästan alltid segra, helst om han någorlunda varit med i verlden. Nog går det an att vara älskvärd för några timmar, några dagar. Det är så lätt att passa på och taga tökoppen från sin blifvande svärmor, när hon väl druckit ur: det är så lätt att hålla sjalen och kappan åt sin fästmö, när hon skall ut. Sådana små artigheter gälla den tiden för stora dygder, och ingen åsna är så stor, att hon icke någon gång kan dra in öronen. Detta likväl sagdt utan ringaste häntydning på fästmannen i denna lilla berättelse. Gustaf Tvar, såsom ofvan nämndes, alt för mycket verldsman för att göra sig skyldig till minsta urahtlåtenhet i den vägen. För öfrigt är en v. häradshöfdig långt ifrån ett dåligt val. Man är redan något i samhället och kan bli mycket kan bli alt, helst om man, i likhet med Gustaf T—, icke för mycket har sitt hufvud för siy, såsom ordspråket heter. Man får ha något af många hufvuden, vara något beslägtad med mythens lydra, om man i dessa dagar skall upnå samhällets högsta platser. Gustaf T— friade ena dagen och förlofningen utsattes till den följande, ty vår v. häradshöfding kunde för embetsåligganden icke uppehålla sig länge i staden Aftonen af förlofningsdagen kom och den betydelsefulla ceremonien försiggick med stor högtidlighet. Alla stadens notabiliteter voro inbjudna. Sedan man druckit tå, vexlade de unga tu ringar, hvarvid stadens kyrkoherde höll ett längre tal, deruti han skildrade den lyckliga föreningen emellan behagens representant å ena sidan och rättvisans å den andra och förutsa