hafwa haft anledning att hoppas, att riksdagarne derefter stulle för ett eler annat år få wara befriade från dylika strider. Detta hopp synes dock redan wilja komma på skam. Od) det tan just ide förwåna, att enskilda motionärer ännu fram komma med förslaa i afseende på nya järnmäpganläggningar, ja til och med om järnmäggundersökningar på statens bekostnad, enär stora ortintressen betinga sådana försök. Zcke heller bör det förwåna att, såsom en talare redan päpekat, den hittills rådande enigheten mellan representanterne för de norrländska länen just i järnwägsfrågor nu synes wara på wäg att förswinna. Erfaren heten wisar nämligen, att ett likartadt förbållande eger rum öfwer alt, sålunda att enigbeten väder ända till dess man lyckats genomdrifwa byagandet af en järnwäg till närheten af sin ort, men att, då fråga upstår om järnwägens sträckning inom orten, eniabeten förswinner och lemnar rum för ett få bestaffadt förhållande, fom man plågar beteckna med uttrycket: hand i hår och knif i ftrus pev. Men om än ide detta är förwånande, må man wäl förundra fis öfwer ten twehågsenhet, fom i venna fråga uppenbarat fia bos ett par af statsutskottets ledamöter, hwilka redan baft ordet. Den sernaste af dessa talare, hr Lif Olof Vares fon, framkom med det påståendet, att då staten i afseende på ifrågawarande järnwågsanläggning redan bekostat undersökning i en riktning, deraf följde att staten borde på sin bekostnad anställa undersökningar i andra, kanske i flera riktningar. Ja, det wisar fia häraf, att då man kommit in på det systemet att från statens sida tillmötesgå enskilda anspråk, framkallar detta blott nya anspråk. Den ärade talaren tillade att det more naturligt, att, vå staten bygger en järnwåa, far ten också måste bekosta undersökningen om den sträckning i hwilken järnwägen lämpligast bör dragas, och att, då den enskilde bygger en järn. wäg, han äfwen bör bekosta fåran undersökning. Af detta yttrande kan man draga den slutsatsen att, om än ytterligare statsmedel nu anwisas för den ifrågasatta nya undersökningen, staten ock der: igenom, åtminstone enligt denne ftatdutffottåleda: mots mening, hwilkens mäktiga stämma aldrig för: felar att utöfwa sitt inflytande på kammaren, lir kasom hans ord lär wäga rätt mycket i utskottets råtslag, förklarat att. då man sagt A, måste man säga B, eller med andra ord, att då staten beko. stat undersökningar, den äfwen förbundit sig att bygga en järnwäg, åtminstone i en af de under: sökta riktningarne. Med detta perspektiv framför mig, och då jag ej är redo att tillförbinda staten dessa norrläntska banors byggande, är det mig omöjligt att bifalla motionärens förslag och jag yrkar således bifall till utskottets hemställan. Hr Hans Andersson: Med anledning af herr grefwe Posses yttrande, att de kommuner, som intressera sig för saken, borde själfwa bekosta en undersökning till utrönante i hwilken sträckning ifrågawarande järnbana borde lämpligast dragas, ber jag att få nämna att den ingeniör, som fick i updrag att werkställa undersökniug för en järn wägsanläggning från Torpshammar till norska gränsen, hade instruktion att gå från Torpsham: mar antingen direkt eller: indirekt öfwer Ofterfund. Hade nn denne ingeniör wid fin ankomst til Norrland kommit i beröring med personer, fom intressera fig för en nordligare riktning af banan, få bade sannolikt den norra linien blifwit ben underfökta, och den förra deremot icke; in: struktionen lade ej nägot hinder i wägen för, att få kunde hafwa skett. Det war naturligt, att ins geniören, i ett för honom få obekant tand, ide kunde ega fullständig lokalkännedom af de trakter som kunde komma i fråga, utan måste rätta sig efter den uplysning fom lemnades. Jag wille endast nämna detta, på det en hwar må kunna finna, att det icke är i oträngt mäl som anslag begåres, utan att ret må wara staten, och ej kommunerna utefter den ifrågawarande linien, som bör bekosta undersökningen; ty billighet od) rättwisa fordra det. Hr OL Wilström: Då vet otwifwelaktigt ligger såwäl i statens, fom Norrlands intresse, att en järnwägsförbindelse emellan Sundswall och Trondbjem få fnart fom möjligt fommer till utförande, men äsigterna om den lämpligaste riktningen för banan synas bland representanterne för de norrs ländska länen wara stridiga, hwarigenom nämnda förbindelse säkerligen för ganska obestämd tid un: danskjutes, är jag för min del öfwertygad derom, att det bästa sättet att förhindra ett ofördelaktigt upskof och på samma gång förekomma det af en föregående talare förebådade sorgespelet af Norr. ländingarnes oenighet wore att bewilja anslag till den ifrågasatta Ytterligare undersökningen om dens na banas sträckning. Jag tillåter mig således förorda motionärens förslag med den af hr Mim: . 3333 UAA AKA ta fFHRyvoft3HoOoY